...spindel klättrar uppför trån... och det kan vara det sista den gör i livet. Speciellt när det är mig den klättrar på. Jag fick äran att bjuda familjen på lunch-underhållning idag... medan vi sitter och käkar så känner jag att det börjar killas på höger axel, varav jag börjar göra nått åt saken. Mamma tittar på mig och säger... det är en spindel. Sen var cirkusen i full gång!

                   Jag flyger upp från stolen, viftandes, hyperventilerandes i det närmaste hysteriskt... spindlar må vara nyttodjur, men de är otäcka kryp! Vad blir resultatet? Jo, spindeln ramlar ner i urringningen...( och jag får en nästan total nära döden upplevelse)! Krigsdansen som min mammma så fint kallar mitt uppträdande intensifieras och jag kastar kläderna...spindeln trillar ner på golvet... stendöd! Jag kan försiktigt börja andas igen och få på mig de kläder som flugit i den vilda dansen.

                   Jag vet att spindlar än nyttodjur, att de med största sannolikhet är mycket räddare för mig än vad jag är för dem ( vilket jag i och för sig inte tror är möjligt)... men det hjälper inte... paniken slår till ändå. Jag såg garanterat inte klok ut under mitt utbrott, jag är glad att det bara var jag och mamma i köket vid detta tillfälle och ja... jag är fullt medveten om att jag kommer att få höra det här berättas MÅNGA gånger om...

                   För den som undrar... om man dödar en spindel så kommer det börja regna... det är sant, det har både regnat och åskat här i eftermiddags. Alltså jag, måste nog ta tag i min spindelfobi... jag kan ju vara reserverad mot krypen, men jag behöver ju inte balla ur fullständigt. Typ... vi känner till varandra, men vi umgås inte!

.... sysslar man med på nätterna när man har svårt att sova. Tack Gud för instagram...
Bilden är tagen på Järavallen i höstas/vintras (om jag inte minns helt fel) med min mobil. Även om den också är snygg i original, så gör den sig riktigt bra i svart/vitt tycker jag. Eller?