Någon mer än jag som upplevt att de blivit så rädda/panikslagna att hjärtat nära på ha stannat?? Det upplevde jag idag. Nej, jag har inte varit nära att krocka med bilen, nästan blivit påkörd när jag korsat gatan eller nått annat dumt. Nej, det är så enkelt som att jag släpper ut hundarna på gården för att de ska få rasa av sig lite. Efter en stund så går jag ut och kollar dem eftersom att det har blivit så där tyst... tyst som när det är hyss och rackartyg på gång. När jag öppnar dörren och tittar ut, så får jag se att grinden är öppen och ingen av hundarna syns till.... PANIK!! Ungefär 2000 miljoner tankar hinner passera genom hjärnkontoret inom loppet av en millisekund. Till saken hör att vi är nära grannar med en 90-väg, varg har siktats runt knuten och tätt som oftast rapporteras det och varnas för hundnappare. På med stövlarna, jackan... få fatt i kopplen och nycklarna... och så ut...ropandes och visslandes. Inte ett livstecken från någon av hundarna... jag vågade inte gå ut på vägen och titta, för jag vill verkligen inte se någon av dem påkörda. Nu närmast kokar det nästan över i hjärnkontoret... vad ska jag göra???

                   Det visade sig att det bästa jag hade kunnat göra var att sitta i soffan och ta det lugnt.... vovvarna var ute på en promenad med brorsan. Ingen fara på taket. Jag hade bara varit så koncentrerad på det jag höll på med så jag har inte hört att han kommit hem och sedan tagit vovvarna med sig ut på en runda. PUUUH!

                    Idag har det inte blivit så många knop gjorda... för första gången på länge så har jag tagit mig en sovmorgon, varit ute ett par timmar med hundarna och mamma och promenerat vid stranden. Sedan har jag mest varit parkerad i soffan slötittandes på tv. Tack gode Gud för denna dag... jag behövde den verkligen. Nu känner jag mig rätt så fit for fight för att ta tag i grekiskan igen inför slutspurten till nästa tenta som är på onsdag nästa vecka. Nu är det bara att köra!! Flunka är inte ett alternativ! Vill helst slippa omtentor... det är stressigt nog som det är ändå.

                     Nu är kursen Lär känna din församling slut för den här gången, jag har lärt mig jättemycket och jag hoppas på en uppföljning eller nått liknande. Kanske en visning av församlingens alla kyrkor, det hade varit trevligt... speciellt för mig som verkligen ääälskar kyrkor. De är ju helt underbara, så vackra, fyllda med så mycket historia... kan man annat än älska dem. Någon klok människa lär ha sagt att om man vill få en uppfattning om en bygds historia så ska man besöka dess kyrka. 

                     Det kommer att bli en spännande höst, onsdagskvällarna kommer jag att spendera tillsammans med nästa kull med konfirmander, det ska blir så kul och spännande. Tur att de har anställda konfirmandledare som man kommer att jobba tillsammans med... jag vill ju inte lära dem nått som jag inte borde. ;-)